Jag såg uppdrag granskning här i veckan och blev väldigt betänksam om vad vi egentligen håller på med. Själva programmet handlade om nanoteknik och vad den kan användas till, men även vilka faror det kan finnas. Nanoteknik handlar egentligen om att bara använda sig av mycket små partiklar av redan kända material och att på så sätt få helt nya egenskaper, såsom partiklar som sätter sig som markörer på cancerceller, eller som ett vattentätt lager på textilfibrer. Det finns säkerligen många nyttiga användningsområden för nanotekniken, men vet vi egentligen vad vi gör?
Jag tycker att de förklarade väldigt pedagogiskt med hjälp av en sil och lite kaka. De flesta funktioner i kroppen styrs via olika membran som släpper igenom visa ämnen, men inte andra. En bit kaka åker inte igenom silens öppningar, men om man sönderdelar den i små smulor rinner den rakt igenom. Samma sak gäller när man tar ämnen och skapar nanopartiklar av dem, som sedan kan ta sig in genom cellmembranen. De stora bitarna var inte skadliga, eftersom kroppen kunde hantera dem, men vad händer när de små hamnar i vår kropp?
Det otäcka här är att det faktiskt ingen som riktigt vet. Man vet nämligen inte än vilka faror som kan finnas, och man kan inte idag inom EU förbjuda ämnen som kan visa sig vara skadliga, förrän man har bevis för att de verkligen har orsakat problem. Forskarna har helt enkelt inte studerat nanotekniken tillräckligt länge för att kunna veta vilka skador de kan ge på sikt. Då tycker företagen att det är ok att sälja dem som "helt ofarliga".
Vad är det egentligen vi sysslar med? Kan vi leka med naturen hur som helst? Pilla lite här, och pilla lite där så ser vi vad som händer? Kan vi chansa med att allt blir bra? Att det inte finns några risker för våra barn? Är det värt att riskera att våra barn får skador för att vår kostym inte ska få fläckar? Kom igen nu! Nån måtta får det väl vara! Vi kan inte leka med vår framtid hur som helst, den är faktiskt inte våran, utan våra barns och barnbarns. Vi bara förvaltar den.
Visst kan det exempelvis finnas bra medicinska bruk för nanotekniken, men ta det lugnt! Genomför mera studier, se vad som händer på sikt. Sen kan ni börja använda den för löjliga saker som att undvika fläckar. Jag tänker då fortsätta tvätta mina kläder.
Jag såg också programmet och blev lite bestört. Det läskigaste är att vi inte ens skan veta vad som finns i produkterna eftersom man inte märker ut informationen. Vi kanske i vissa fall kan veta om nanoteknik finns men vi får inte veta vilken storlek partiklarna har. Inte ens kontrollanterna vet eller kan ta reda på det. Hur ska man kunna vara en medveten konsument. Vissa saker kan man ju göra såklart och det är att inte köpa såna här produkter som vi något sånär kan misstänka ha nanopartiklar. Det finns redan ute i handlen och vi vet ingenting. HUr hände detta? Synd att man måste vara kemist eller liknande för att hänga med eller vara mer trygg. Typiskt också att Nanoexperten/forskaren inte själv skulle köpa solkräm till sina barn som hon inte kunde veta partikelstorlekarna på. Hon kan kanske göra det valet men hur i h-vete ska vanliga konsumenter kunna göra det när man inte förstår vad man läser på förpackningarna. Eler är det bara jag som är dunskalle här?
SvaraRaderaDumskalle skulle det stå såklart. Nu har jag beskräftat det själv....kan inte ens trycka rätt på tangentbordet.
SvaraRadera