Ödmjukhet är ett stort ord. Genom ödmjukhet öppnar man upp för att lära sig mera, eftersom man erkänner att det finns något större än en själv, vilket inte är självklart i dagens individualistiska samhälle. Det är fortfarande alldeles för många som bara tänker på sig själva. Som tur är finns det också många goda exempel på människor som gör nästan vad som helst för sina medmänniskor och för miljön. Genom dem lär vi oss mera och med kunskap kan vi växa som människor.
Ödmjukhet är det jag känner inför det stora att vara förälder, att visa omsorg och vara en förebild. Om jag vill påverka vår framtid så är det nu jag kan göra det, genom mina barn. Genom att föregå som ett gott exempel kan det bli det självklart för mina barn att respektera naturen och varandra, att visa omtanke för naturen och andra människor, att vara ödmjuka inför det stora.
Men ödmjukheten får inte bli förlamande, för det är lätt att ge upp inför det stora. Om man verkligen tar in allt som händer i det stora, som det som sker med vår miljö, så är det lätt att böja sig och ge upp. Om man börjar i det lilla, i all sin ödmjukhet, så blir det inte överväldigande. Då kan man påverka sin omvärld, om än bara lite. Men om vi är många som tänker så blir vi stora tillsammans, och det är något att vara ödmjuk inför. Jag vet att det är klichéer, men det tål ändå att upprepas.
När vi flyttade till grenvägen ville vi börja på nytt. Göra rätt från början, och inte fastna i alla måsten som lätt blir med ett hus som ska underhållas och inredas. En grön gren(väg) även om det inte alltid blir den enklaste vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar